Skymningen lade sig som en sammetslen slöja över Göteborg när jag, Elias Bergström, stod i min vindsvåning i Haga och undrade hur jag kunde ha låtit mig dras in i detta äventyr. Allt var Claras fel – eller snarare konsekvensen av ett dumdristigt vad som jag i ett ögonblick av övermod hade förlorat. Clara, min bästa vän sedan många år, hade en särskild talang för att manövrera mig in i situationer som låg långt utanför min bekvämlighetszon. Denna gång hade hon övertalat mig att följa med henne till en exklusiv maskeradfest i en gammal herrgård vid kanten av Delsjöområdet. Men det var inte själva festen som fick svetten att bryta fram i pannan – det var kostymen hon hade valt åt mig.
Förberedelserna: En akt av hängivenhet
Clara hade ägnat dagar åt att sätta samman den perfekta utklädnaden, och när hon presenterade den för mig kände jag hur blodet steg till kinderna. ”Du ska gå som en venetiansk kurtisan,” förklarade hon med en glimt i ögonen som inte tillät något motsägande. Kostymen var ett mästerverk av extravagans: en golvlång klänning i djupsvart sammet som smet åt runt överkroppen och framhävde min midja med en korsett i skimrande vinröd siden. Ärmarna var gjorda av skir spets som svävade som en slöja vid varje rörelse, och den djupa urringningen var prydd med filigranartade guldbroderier som glittrade som stjärnor i natten. Kjolen föll i mjuka vågor ner till golvet, men en djärv slits på sidan blottade mitt ben upp till mitten av låret vid varje steg.
Därtill kom strumpor av svart spets, besatta med små strassstenar och hållna uppe av delikata strumpeband. Underkläderna – ett set i svart satin bestående av en push-up-bh och en knapp skuren trosa – kändes ovant sensuella. Clara insisterade på att jag skulle bära högklackade sandaletter, vars remmar slingrade sig som ormar runt mina vrister. ”Du måste öva på att gå, Elias,” hade hon sagt medan jag ostadigt tog mina första steg. Ett halsband av svart läder, smyckat med en gyllene amulett i form av en mask, låg tätt intill min hals, och runt mina handleder bar jag matchande armband som klingade svagt vid varje rörelse.
Höjdpunkten var en praktfull peruk av långa, kastanjebruna lockar, genomvävda med pärlor och små gyllene ornament. Clara hade fäst den med en särskild limteknik så att den satt stadigt även vid häftiga rörelser. ”Vi vill ju inte att ditt hemliga jag avslöjas,” sa hon med ett retsamt leende medan hon sminkade mig. Hon applicerade en dramatisk makeup: mörk eyeliner som fick mina ögon att likna en katts, skimrande ögonskugga i guld- och bronstoner och ett djuprött läppstift som gjorde mina läppar fylliga och förföriska. Falska ögonfransar och en lätt touch av rouge fulländade bilden. ”Du är en vision,” viskade hon när hon tog ett steg tillbaka för att beundra sitt verk.
Men Clara var inte klar än. Med en blandning av omsorg och provokation rakade hon hela min kropp, inklusive intimområdena, och smorde in mig med en väldoftande lotion som luktade sandelträ och jasmin. Hennes fingrar gled varsamt över min hud, och när hon smorde in det känsliga området runt min anus kände jag en kittling som jag inte kunde ignorera. ”Det här måste göras ordentligt,” mumlade hon, och jag kunde höra leendet i hennes röst medan hennes beröringar dröjde längre än nödvändigt. Till min förvåning – och mitt obehag – avslutade hon med att sätta på mig en silverfärgad kyskhetsbur, som hon låste med ett litet hänglås. ”Bara för säkerhets skull,” sa hon och blinkade. ”Vi vill ju inte att du blir distraherad.”
Claras förvandling: Den mystiske främlingen
Medan jag kände mig som en figur ur ett historiskt drama i min extravaganta kostym, hade Clara valt en kontrasterande utklädnad. Hon gled in i rollen som en mystisk gentleman, klädd i en skräddarsydd frack av djupblå sammet som framhävde hennes smala figur. En svart sidenväst och en stärkt vit skjorta med en slips av skimrande siden gav henne en aristokratisk aura. Byxorna var snävt skurna och slutade i polerade läderskor. Istället för smink bar hon en enkel svart halvmask som framhävde hennes ögon och gav henne en air av mystik. Hon hade gömt sitt korta hår under en peruk av slätt, svart hår som var stramt bakåtkammat. ”Jag är din eskort, Signor Elias,” sa hon med en överdriven accent och en galant bugning som fick mig att skratta, trots min nervositet.
” Aptly named: Glöm inte, du lovade att spela din roll övertygande,” påminde hon mig när vi gjorde oss i ordning. Hon räckte mig en liten, sammetklädd handväska som precis rymde ett tändarset, en ask cigaretter och en näsduk. Mina vanliga tillhörigheter – plånbok, nycklar, mobil – stoppade hon i sin jackficka. ”Ikväll är jag chefen,” sa hon med ett leende som var både lekfullt och bestämt. Hon satte sig bakom ratten på min silverfärgade Volvo, och jag tog plats i passagerarsätet, där korsetten tvingade mig att sitta rak som en ljusstake medan vi körde genom Göteborgs nattliga gator mot Delsjöområdet.
Herrgården: Ett palats av hemligheter
Herrgården, vårt mål, låg undangömd bakom en allé av gamla ekar, vars grenar sträckte sig som skyddande armar över vägen. Byggnaden var ett mästerverk av gotisk arkitektur, med höga spetsbågefönster som lyste i varmt ljus och små torn som sträckte sig mot natthimlen. Gårdsplanen var fylld med lyxbilar – Porschar, Bentleys och en iögonfallande röd Ferrari stack ut. Sorlet från gästerna hördes genom de öppna dubbeldörrarna, ackompanjerat av tonerna från en stråkkvartett som spelade Vivaldi.
Clara överlämnade våra inbjudningar till dörrvakten, en man i livré, och vi steg in. Balsalen var en uppvisning i dekadens: kristallkronor kastade gnistrande reflexer på väggarna, som var prydda med fresker av mytologiska scener. Gästerna bar kostymer som sträckte sig från barock prakt till avantgardistisk extravagans. En kvinna i en klänning av påfågelsfjädrar svävade förbi, medan en man i en gyllene riddarrustning dansade med en maskerad följeslagare. Luften var tung av parfym, champagne och en underliggande spänning som knastrade som elektricitet.
Jag kände blickarna på mig när vi gick genom folkmassan. Min klänning glittrade i ljuset, och klackarna på sandalerna klapprade mot marmorgolvet. Clara lade en hand lätt på min rygg, en gest som var både beskyddande och besittande. ”Slappna av, Elias,” viskade hon. ”Du ser ut som en gudinna.” Men jag kände mig allt annat än gudomlig – snarare som en främling i en värld som var mig främmande. Mitt mål var att så snabbt som möjligt dra mig tillbaka till en lugn vrå, kanske med ett glas champagne i handen, och överleva kvällen så diskret som möjligt.
Ett gömställe i skuggorna
Jag fann en nisch bakom en tung sammetsgardin, flankerad av en antik marmorstaty. ”Jag stannar här,” mumlade jag till Clara, som nickade och sa: ”Jag hittar dig senare,” innan hon gled in i folkmassan. Jag lutade mig mot den svala väggen, kramade min handväska och iakttog spektaklet. En man i piratkostym med ögonlapp flirtade med en kvinna i en scharlaktsröd flamencoklänning, vars solfjäder flaxade som en fjäril. En grupp maskerade gestalter stod i en halvcirkel och skrattade åt ett skämt jag inte kunde höra. Musiken övergick till en långsam vals, och par började svänga i takt.
Clara försvann snart i mängden; senast jag såg henne var hon i sällskap med en grupp gäster – två kvinnor i overdådiga renässansklänningar och en man i en Fantomen på Operan-kostym. En underlig tanke slog mig: Tänk om Clara roar sig i något av herrgårdens många sidorum? Föreställningen att hon var intim med en främling väckte en kittling i mig som jag inte riktigt förstod. Kyskhetsburen, som fängslade min manlighet, förstärkte känslan när min kropp förgäves försökte reagera på fantasierna.
Mötet: Skuggor av auktoritet
Jag var så försjunken i tankar att jag inte märkte de tre männen som närmade sig förrän de stod framför mig. De bar uniformer som liknade en insatsstyrkas – svarta kevlarvästar, åtsittande byxor och tunga kängor som smällde vid varje steg. Deras ansikten var dolda bakom halvmasker som lämnade ögon och munnar fria. Ledaren, en man med breda axlar och en genomborrande blick, tilltalade mig: ”Du är följeslagaren till gentlemannen i den blå fracken, eller hur?”
Jag nickade tveksamt, hjärtat började slå snabbare. ”Vad är det?” frågade jag, min röst knappt mer än en viskning. Mannen tog ett steg närmare, hans närvaro överväldigande. ”Din följeslagare har begått ett brott. Han försökte stjäla ett värdefullt föremål från värdens samling. Du följer med oss för att reda ut det.”
”Det måste vara ett missförstånd,” stammade jag, men innan jag kunde protestera vidare grep de andra två männen mig i armarna. Deras grepp var fasta men inte brutala, och de ledde mig genom en sidodörr jag inte hade lagt märke till tidigare. Vi gick nerför en vindlande trappa till en svagt upplyst källare. Luften var sval och luktade gammal sten och något metalliskt. En tung järndörr öppnades, och jag knuffades in i ett rum som liknade en medeltida fängelsehåla – kala stenväggar, några facklor som kastade flackande ljus och ett massivt träbord i mitten.
Konfrontationen: Ett farligt erbjudande
En fjärde man väntade redan i rummet. Han var enorm, med muskler som syntes under uniformen och en mask som helt dolde hans ansikte, förutom två glödande ögon. ”Din följeslagare har erkänt,” började han, hans röst djup och resonant. ”Han försökte stjäla en gyllene amulett från samlingen. För att undvika åtal erbjöd han att du skulle ta straffet i hans ställe.”
Jag kände mig yr. ”Vad för straff?” frågade jag med darrande röst. Männen skrattade lågt, ett ljud som svepte som en kall vind över min hud. Ledaren steg fram, hans mask glänste i fackelljuset. ”På en kväll som denna är straffet… av personlig natur. Vi har vissa preferenser, och din följeslagare försäkrade att du är villig att uppfylla dem.”
”Och om jag vägrar?” frågade jag, även om jag anade svaret. ”Då måste din följeslagare betala en bot på 200 000 kronor – kontant, senast i morgon vid lunchtid.” Magmusklerna knöt sig. Så mycket pengar hade vi inte, och utsikten att förhandla i detta rum mot fyra män var hopplös. ”Vad kräver ni?” viskade jag, halsen torr.
Ledaren log, hans tänder blixtrade. ”Vi är män med… särskilda begär. Och du, i din vackra kostym, är precis vad vi önskar. Låt oss inte slösa tid.” Innan jag kunde reagera hade de omringat mig. Mina händer bands med rep som drogs genom ringarna på mina armband och fästes vid krokar i taket. Klänningen lyftes upp, slitsen blottade mina ben, och jag stod där, utlämnad och darrande.
Hängivenheten: En dans av underkastelse
Det som följde var en virvel av kontroll och hängivenhet. Ledaren grep mitt ansikte och tvingade mig att möta hans blick. ”Du ska tjäna oss,” sa han, hans röst ett mörkt löfte. ”Ju mindre du gör motstånd, desto behagligare blir det för dig.” Som en demonstration slog han mig lätt på kinden, en stickande smärta som överraskande eggade mig. De andra männen skrattade medan de tog av mig kläderna bit för bit, tills jag stod där i bara spetsstrumporna, sandalerna och kyskhetsburen.
Repen justerades så att jag hamnade på knä på en mjuk matta som skonade mina knän. Männen kastade av sig sina uniformer, deras kroppar muskulösa och glänsande i fackelljuset. Jag kände hettan från deras blickar när de ställde sig runt mig. ”Öppna munnen,” befallde ledaren, och jag lydde, driven av en blandning av rädsla och en märklig, växande upphetsning.
De tog mig i besittning, deras händer utforskade min kropp medan deras kukar omväxlande fyllde min mun. De var krävande men inte brutala, och med varje stöt minskade mitt motstånd. Förnedringen jag förväntat mig övergick i en mörk lust som överraskade mig. De trängde in i min röv, deras rörelser rytmiska och underlättade av rikligt med glidmedel. Smärtan var till en början överväldigande, men snart övergick den i en pulserande upphetsning som svepte genom min kropp.
”Du är en naturbegåvning,” morrade en av männen medan han grep mina höfter. Jag stönade ofrivilligt, min röst dämpad av kuken i min mun. De skrattade, uppmuntrade av min reaktion, och intensifierade sina rörelser. Jag förlorade mig i extasen, mina sinnen överväldigade av deras beröringar, deras doft, deras smak.
Klimax: En storm av sinnen
Till klimax ställde de sig runt mig, deras händer på sina kukar, tills de en efter en sprutade på mig. Varma strömmar träffade mitt ansikte, min hals, min bröstkorg, och jag tog emot det med en märklig hängivenhet. De kallade mig deras ”kurtisan,” deras ”nattens slav,” och jag kände hur jag gick upp i deras förnedring. När de var klara löste de mina rep och hjälpte mig upp. ”Du tjänade väl,” sa ledaren. ”Straffet är betalt.”
De lämnade rummet, och jag blev kvar, min kropp darrande av utmattning och en märklig tillfredsställelse. Kort därefter öppnades dörren, och Clara steg in, masken avtagen, ansiktet fyllt av oro. ”Elias, mår du bra?” frågade hon. Jag nickade, oförmögen att erkänna sanningen – att jag hade njutit av det. Hon log plötsligt, med en medveten glimt i ögonen. ”Jag visste att du hade det i dig,” sa hon. ”Det här var min gåva till dig – en natt där du kunde överskrida dina gränser.”
Det gick upp för mig att hon hade planerat allt. Men istället för ilska kände jag en märklig tacksamhet. Jag skulle låta henne sona för det – men på mitt sätt, i en natt hon aldrig skulle glömma.
0 Comments